Den dansanta människan (seminarium på Vetenskapsrådet)

Idag har jag varit på Vetenskapsrådets kvartalsseminarium med rubriken Den dansanta människan. Det var synnerligen intressant. Fem korta föreläsningar med relativt långa frågestunder efteråt gav mej lite nya infallsvinklar samt ett hum om vart dansforskningen (och jag själv) är på väg.

Först pratade med dr Eva Bojner Horwitz från Uppsala universitet om vad dans kan ge för effekter på självbild och mående. Hennes försökspersoner är kvinnor med stressrelaterad smärta, som fått ägna sej åt improviserad dans i grupp. Under processen har de bland annat fått rita små självporträtt, där man kan se en tydlig skillnad på hur de dansande kvinnornas bilder utvecklas jämfört med kontrollgruppens (som inte fått dansa). Bojner Horwitz menar att man kan använda dansen för att begripa det som verkar obegripligt. Som kuriosa hänvisade hon även till någon annans forskning, som visat att argentinsk tango är mer effektiv stressreglering än mindfulness.

Talare nummer två var professor emeritus Gunnar Bjursell från Karolinska Institutet, som talade om hur kultur (musik, bildkonst och dans) påverkar hjärnan. Man har kunnat mäta på musiker att andra delar av hjärnan aktiveras när de spelar efter noter mot när de improviserar. Det finns ingen sådan forskning på dans, men det vore intressant att veta om det är likadant, att improvisation och instuderad (härmad) koreografi aktiverar olika delar av hjärnan. Han talade också om vikten av att stimulera hjärnan, för att den ska fungera och utvecklas. Vill man inte fastna i det tänkande (eller de rörelser), som är automatiserade, måste man ge sin hjärna lite svårare uppgifter. Hjärnan behöver utmaningar!

Tredje talare var etnologen Mats Nilsson från Göteborgs universitet, som gav en snabb exposé över sällskapsdansens historia i Sverige. I alla tider har ungdomar varit den grupp som dansat mest (hållregel: man dansar mellan konfirmation och giftermål), men på senare tid har även gruppen pensionärer börjat dansa alltmer. Nilsson pekade på kopplingen mellan sällskapsdans/folklig dans och samhällsutvecklingen. Hur samhället ser ut påverkar hur vi dansar. Inte minst blir detta tydligt i det nutida begreppet queerdans, där man löser upp reglerna för vem som dansar med vem samt vem som för respektive följer. Utvecklingen har, enligt Nilsson, gått från community dancing (att samlas och dansa där det finns plats för det) till dance communities (att resa långt för att träffa andra som vill dansa samma typ av dans som man själv).

Därefter talade professor i dansinterpretation Cecilia Roos från Dans- och cirkushögskolan om den process det innebär att repetera in ett dansstycke. Hon menade att en rörelse aldrig kan upprepas exakt likadant. Varje gång vi upprepar den har vi mer erfarenhet och kan därför lägga större betydelse i rörelsen. Det är också en skillnad på att arbeta med professionella dansare och amatörer, eftersom amatörer inte har verktyg för att kunna fördjupa sina rörelser. Roos pratade också om två sätt att närma sej dansrörelse; hur gör jag rörelsen? eller varför gör jag rörelsen? samt de möjligheter som ligger i glappet mellan tanke och handling.

Sist berättade fil dr Åsa Unander-Scharin om sitt arbete med att koreografera robotar med hjälp av sin egen kropp och digital kod och hur det har påverkat hennes sätt att se på rörelse och levande dansare. Hon påpekade att när vi lägger till teknologi till våra kroppar kan vi göra saker som vi annars inte kan göra. Som exempel nämnde hon sina glasögon med vilka hon kan se sådant hon annars inte hade kunnat se. Genom att flytta våra rörelser till en annan (mekanisk) kropp kan vi kanske dansa på ett sätt vi annars inte kunnat. Robotarna fick också ett eget liv och ett uttryck genom att motorerna ibland nästan inte orkade utföra rörelserna. Unander-Scharin visade ganska mycket videoexempel, vilket var väldigt intressant att se.

Min sammanfattning är att det var en mycket intressant dag med många olika infallsvinklar på dans. Det blev verkligen tydligt vilket brett begrepp det är! Extra roligt tycker jag att det var att fyra av de fem föreläsarna - och konferencieren från Vetenskapsrådet - dansade delar av sina presentationer. En liten joker i leken var också Anna Dunberg, som skrivit artikeln om tonårstjejer, dans och hälsa, men det ska jag skriva om en annan dag.

Inte bara tonårstjejer mår bra av att dansa

Förra månaden rapporterade svt om "sittdans" i Hagfors kommun i Värmland (länk). Sittdans riktar sej till personer, som vill dansa, men inte kan eller orkar vara på fötterna långa stunder. Briljant koncept, tycker jag, och damerna i svt:s inslag verkar synnerligen nöjda. Jag ser förstås en koppling till den forskningsrapport jag skrev om förra veckan, som visar att tonårstjejer mår bättre om de dansar än om de inte gör det. Även om inslaget om sittdans inte hänvisar till någon forskning kan vem som helst se på deltagarna att de har roligt och när man har roligt mår man ofta bättre än om man alltid har tråkigt, eller hur?

En sak undrar jag dock, när jag ser inslaget. Måste man använda sån där musik bara för att man dansar med äldre? Finns det något som säger att man plötsligt börjar gilla dragspel och psalmer*, för att man blir gammal? Eller är det så att vi som undervisar, som ofta är betydligt yngre än deltagarna, gör oss någon slags bild av att det var sådan musik de lyssnade på och dansade till när de var unga? Det sägs inte på inslaget hur gamla deltagarna i sittdansen är, men utifrån deras utseende gissar jag att de flesta är födda på 1930- och 40-talen. Det betyder att de förmodligen inte lyssnade på dragspel och folkmusik i sin ungdom, utan snarare på Elvis Presley, Rolling Stones och The Beatles. Deras generation uppfann för tusan rock- och popmusiken! Jag tror de klarar lite tuffare tongångar än dem vi kan höra i tv-klippet. Kanske kan de till och med uppskatta Lady Gaga.

*Ok, det förekommer inga psalmer i inslaget, men jag ser det som en del av tendensen för vilken musik som erbjuds äldre människor i olika sammanhang.

Skolavslutning i kyrkan

Nu är diskussionen igång igen! Samma visa varje termin: ska skolavslutningen ske i kyrkan eller inte? Thérèse har skrivit ett läsvärt inlägg om frågan och jag skrev en kommentar, som blev så lång att den förtjänar ett eget inlägg:

Att skolan brukar kyrkans lokaler har naturligtvis historiska skäl. Man hade också kristendomsundervisning och lärde sej psalmverser i skolan förr i tiden. Att skolan fortfarande nyttjar kyrkans lokaler för till exempel skolavslutningar har i många fall att göra med att många skolor saknar egna samlingslokaler som rymmer tillräckligt mycket folk. Särskilt vid sommaravslutningen deltar inte bara eleverna, utan också föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, och så vidare. I kyrkan får det plats massor av folk. I skolans aula får kanske inte ens alla elever rum. Till och med gympasalen kanske är för liten. Detta krassa skäl hörs sällan i debatten, men jag skulle gissa att det egentligen är det avgörande argumentet. När det gäller skolan gömmer man ofta ekonomiska argument bakom pedagogiska. Det vill säga att man låtsas ha ett pedagogiskt skäl till en förändring, som egentligen måste ske av ekonomiska skäl. Samma sak här: man gömmer sej bakom argument om tradition och stämning, när anledningen (inte i alla fall, men i många) egentligen är att det inte finns någon annan lokal att tillgå.

Som lärare tycker jag det är fel, eftersom det känns mer eller mindre omöjligt att ha en icke-konfessionell aktivitet i ett religiöst rum (precis som du skriver om symboler med mera i rummet). Som kristen tycker jag det är fel, eftersom man reducerar ett andaktsrum till en samlingslokal. Det är respektlöst både mot religiösa (oavsett religion) och icke-religiösa.

Tolv myter om dansträning

1. Man måste vara ung. Det här har vi pratat om förut. Med risk för att verka tjatig säger jag nu en gång till: Dans är inte bara för unga. Dans är för alla. Läs mer under etiketten ålder.
2. Man måste vara vig. Nej, det måste man inte. Däremot är chansen stor att man blir ganska vig, eftersom dansträning innehåller mycket rörlighetsträning. Läs mer under etiketten rörlighet.
3. Man måste vara smal. Än en gång: NEJ. Man måste inte vara smal. Det finns ett smalideal i dansvärlden (precis som i världen utanför), men det finns absolut ingenting som hindrar att vem som helst oavsett vikt och kroppsstorlek dansar och njuter av att göra det. Läs mer under etiketten smalhets.
4. Man måste ha bra koordination. Alltså, om man skulle ha alla de egenskaper, som vi tränar i dansen, skulle man ju inte behöva träna. Precis som rörligheten förbättras koordinationen för de flesta genom dansträningen.
5. Man måste ha taktkänsla. Hm, det här med ”taktkänsla” är ett kapitel för sej. Det finns många olika typer av musikalitet och alla kan de tränas genom dans. Vissa har verkligen en känslaför musiken. Den sitter tydligen i höger hjärnhalva. Den gör att de kan dansa med musiken, följa den och leka med den utan att kunna någon som helst musikteori. Faktiskt har folk med en sådan känsla i många fall snarare extra svårt att förstå teorin. Sen finns de, som är precis tvärtom. De måste räkna varje taktslag, för att ha någon som helst aning om var de är i musiken. Å andra sidan har de lätt för att strukturera och dela in musiken. Mer detaljer och mindre helhet, alltså. Den förmågan sitter i vänster hjärnhalva. Och så finns förstås en skala däremellan. Dessutom lyssnar vissa mest på pulsen, andra på rytmen, ytterligare andra på melodin och några lyssnar bara på den eventuella texten. En del verkar inte lyssna på musiken alls, men de kan dansa ändå.
6. Man måste börja när man är pytteliten. Ännu ett ämne som varit uppe flera gånger här på bloggen. Jag har aldrig riktigt förstått det påståendet. Det verkar halvt i mina öron och borde följas av: ”…för annars…” Ja, annars vadå? Nä, låt oss stryka det här påståendet helt och hållet. Sanningen är att man kan börja precis när som helst i livet. Beroende på när man börjar kommer man ha lite olika fysiska, mentala och emotionella förutsättningar, men det betyder inte att det är för sent (det kan möjligen vara för tidigt, men låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle). Man kan till och med bli professionell dansare, även om man börjar sent – om man vill det. Läs mer under etiketten ålder.
7. Dans är en tjejgrej. Hörde ni inte? Dans är för alla oavsett allt. Det spelar ingen roll vad man har för biologiskt eller socialt kön eller vad man identifierar sej som. I dansen kan alla få tillgång till en massa olika sidor hos sej själva. Läs mer under etiketten genus.
8. Alla killar som dansar är bögar. Inte sant! Jag känner och har känt många killar/män som dansar. Vissa av dem tänder på på killar, men många tänder på tjejer. Jag skulle kunna sträcka mej till att gå med på att bögar är överrepresenterade i dansvärlden jämfört med resten av samhället, men det är inte så att alla manliga dansare är homosexuella. Inte ens de flesta. Inte ens hälften (av de jag har träffat). Den eventuella överrepresentationen tror jag kan ha flera orsaker. Låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle.
9. Man blir bög av att dansa. Men kom igen. Att man lär sej att hantera sin kropp och får tillgång till sina känslor förändrar inte ens sexuella läggning. Det gör inte det. Punkt.
10. Dansträning innebär ingen egentlig fysisk träning. Jo, det är det. Vi tränar rörlighet, styrka, koordination och teknik varje lektion. Vid vissa tillfällen och framför allt i vissa genrer tränar vi också kondition/uthållighet. Man blir starkare, rörligare, bättre koordinerad, bättre placerad (hållning) och mer medveten om kroppen hela tiden. Och man svettas. Ordentligt.
11. Man bara hoppar runt lite. Eh… nej. Dansträning är (i bästa fall) strukturerad och välplanerad. Varje övning har ett syfte och ett eller flera mål. Ibland hoppar vi omkring, för att till exempel öva hopp eller kanske rumsuppfattning.
12. Man bara leker. Vadå ”bara”? Det händer att vi leker. Personligen tycker jag vi ska leka så mycket som möjligt. Att leka är att skapa. Att skapa är att leka. Och till syvende og sist är det skapande vi håller på med. I leken sker dessutom en massa lärande utan att det känns jobbigt eller prestigefullt. Kanske känns inte alltid teknikträningen så himla lekfull, men mitt mål är att också den delen av lektionen ska vara lustfylld. MEN en viktig skillnad är att vi inte samlas i ett rum och leker fritt. Det finns alltid ramar (syfte och mål) och vi leker framför allt fysiskt. Ibland leker vi kanske en viss genre. Ibland leker vi något annat. Läs mer under etiketten lek.

Kravlös dans kan ge tonårstjejer bättre hälsa

Förra veckan publicerade den amerikanska tidskriften JAMA en artikel av Anna Dunberg, doktorand vid Örebro Universitet, som i en studie kommit fram till att dansträning kan minska stress och press hos unga tjejer. 112 flickor deltog i studien. De led av psykosomatiska problem eller lättare depression. Dunberg är sjukgymnast och danspedagog och erbjöd drygt hälften av flickorna dansundervisning två gånger i veckan i åtta månader. Den andra hälften utgjorde kontrollgrupp. Resultaten lät inte vänta på sej.

Det här är väldigt intressant, tycker jag (förstås). Dansterapi har funnits länge, men i det här fallet verkar det snarare handla om ganska traditionell dansundervisning med jazz och afrikansk dans som grund samt stort fokus på det egna skapandet. Kravlöshet är nyckeln till de positiva resultaten, säger Dunberg till svt och det tycker jag verkar helt rimligt. Det väcker tankar hos mej om den dansundervisning jag själv jobbar med och som bedrivs på mängder av skolor och studieförbund. Kan vi ge våra elever en sådan fristad, som tjejerna i studien talar om? Mår de bättre eller sämre av att delta i våra lektioner? Inte all undervisning upplevs som kravlös och stärkande, det kan nog vilken dansare som helst intyga. Samtidigt, om man inte ställer några krav, hur blir det då med utvecklingen i själva dansandet? Kan eleverna utvecklas som dansare och som levande, mående varelser samtidigt? Hur hittar vi balansen där? Och det utan att tappa bort syftet med dansundervisningen...

Jag hoppas få höra mycket om det här framöver. Fler studier! Mer forskning om dans, undervisning, hälsa och kreativitet! Mer, mer, mer!

Läs också:

Dans ger unga tjejer bättre psykisk hälsa på Forskning.se

Kravlös dans får stressade tonårsflickor att må bättre på svt.se (där finns också ett intressant videoinslag, där man kan se korta klipp av själva dansundervisningen)

Låt mej skriva om fotboll igen

Jag vet inte mycket om fotboll, men jag känner till Zlatan Ibrahimovic och jag har förstått att han är ungefär bäst i världen på just denna sport. Det berömda "fjärde målet", som han gjorde i matchen mot England förra veckan, kan även jag se är exceptionellt. Förutom att han är extremt vig för att vara fotbollsspelare (vilken annan spelare som helst hade totalsträckt baksida lår av slänga upp benen i luften så där) träffar han målet på 30 meters håll, trots att han har ryggen mot det. Landslagets sjukgymnast Rickard Dahan säger till Expressen att en av de bidragande orsakerna till Zlatans framgångar är att han har så väl utvecklad rumsuppfattning (eller spatial intelligens, som Howard Gardner skulle formulerat det). No shit. Det som slår mej är att den spatiala intelligensen är helt central i dansträning. Från första lektionen och vid varje lektionstillfälle efter det tränar man rumsuppfattningen, förmågan att "lokalisera sej och sin omgivning, var man har fötter, kropp i förhållande till underlag och motståndare", som det står i Expressen. Eller, med en mer dansrelaterad formulering, veta var man befinner sej i rummet och var man har alla sina kroppsdelar i förhållande till rummet och övriga dansare.

Nu menar inte jag att alla skulle bli lika grymma på fotboll som Zlatan genom att träna dans. Så funkar det inte. Man måste träna fotboll också och så måste man kanske ha de övriga fysiska och mentala egenskaper, som Zlatan besitter. Det jag menar är att fotbollsspelare, precis som många andra, skulle kunna ha nytta av lite (eller mycket) dansträning. Just bland fotbollsspelare har jag ofta stött på en negativ attityd till både dans och rörlighetsträning, men jag tycker vi kan se på Zlatan att det kanske inte skulle vara så dumt ändå. Dans innehåller ju, som bekant, både mycket rörlighetsträning och mycket rumsträning.

Läs också:

Dans och fotboll

180° utåtvridning

Det är dags för nästa dansideal, utåtvridning. Idén om "platt utåtvridning" (flat turn-out på engelska) kommer från den klassiska baletten, men har spridit sej till jazz och modern dans (eventuellt även till andra genrer). Historiskt började man vrida ut benen som en följd av att den så kallade tittskåpsteatern infördes på 1600-talet. Innan dess hade man amfiteatrar, som såg ut ungefär som cirkusarenor med publiken sittande runt om. Dansen sågs alltså från alla håll och inte minst uppifrån, vilket gjorde stora formationer med många dansare viktiga (något som fortfarande finns kvar i baletten). På en tittskåpsteater ser istället hela publiken dansen från samma håll (framifrån), vilket nödvändigtvis får konsekvenser för koreografi och framförande. För att alla benrörelser skulle synas tydligare började man då vrida ut benen.

Senare har utåtvridningen möjliggjort till exempel att dansa på tåspets, vilket infördes på 1800-talet, och att lyfta benen över 90°, som man började med i mitten av 1900-talet. Två delar av baletten, alltså, som idag ses som självklara, men som är relativt nya fenomen.

Precis som andra saker, som från början haft praktisk betydelse, har utåtvridningen utvecklats till ett utseendeideal, där 180° anses vara det optimala. Det kallas också flat (platt), som i mina öron tydligt korrelerar med andra ideal, till exempel platt mage. Saken är den att väldigt få - om ens någon - har 180° utåtvridning naturligt. De flesta människor har faktiskt ca 90°! Trots det finns det pedagoger som fortfarande framhärdar i att alla ska ha 180°. Fake it till you make it! Som tur är förstår alltfler att det går utmärkt att dansa - till och med balett - med mindre utåtvridning och låter sina elever arbeta utifrån sin egen kropps förutsättningar och möjligheter.

Det går att träna upp sin utåtvridning, men fake it till you make it är ingen bra strategi. När man säger så tittar man ofta på fötternas utåtvridning och inte hela benens. Utåtvridning måste alltid komma från höften. Annars finns stor risk för knäskador! Om vi försöker vrida ut fötterna mer än vi kan vrida ut låren sker nämligen vridningen i knäet - en led som inte alls är gjord för vridningar! Belastningen och slitaget på knäna blir jättestora och det kommer inte dröja länge innan det börjar smärta. Även fotlederna kan ta mycket stryk, då försök att vrida ut för mycket ofta leder till att man "rullar in" på hålfoten.

Så hur vet du om du vrider ut för mycket eller lagom? Det finns framför allt två markörer att titta på:

1. Pekar dina knän åt samma håll som dina tår? Om ja står du korrekt. Om nej vrider du förmodligen ut för mycket.
2. Har ytterkanten av din fot kontakt med golvet? Om ja står du korrekt (förutsatt att trampdynan under stortån inte lyfter från golvet). Om nej vrider du förmodligen ut för mycket.

Du har ingen nytta av att kämpa i en utåtvriden position, som du inte kan hålla korrekt. Jobba istället med en position, som fungerar bra för din kropp och satsa på att stärka utåtvridningsmusklerna i rumpan samt insida lår och bålen (coremusklerna). Kom ihåg att placering är A och O! Har du en bra placering underlättas även utåtvridningen.

Hur mycket utåtvridning du har beror på flera faktorer: ditt skelett, dina ligament och dina muskler. Jag återkommer till detta längre fram.