Överträning, del 2: Träningstriangeln

Träningstriangeln är en liksidig triangel, där sidorna representerar träning, mat och vila. Att triangeln är liksidig innebär att man måste äta och vila i förhållande till hur mycket man tränar. Ingen av sidorna får bli längre eller kortare än de andra, då blir det obalans i triangeln och i kroppen. Tränar man mycket måste man äta mycket och vila mycket, tränar man lite kan man äta och vila lite mindre. Tränar man 20-30 timmar i veckan, som dansstudenter oftast gör behöver man äta som en häst och sova ordentligt hela natten. Man måste dessutom vara noga med att få i sej alla näringsämnen och att slappna av emellanåt även i vaket tillstånd. Det visste jag tyvärr inte när jag var 19 år.

Jag fick inga studielån för min utbildning i England, utan levde på förlängt studiebidrag, min sommarjobbslön och små bidrag från mina föräldrar. Min dåliga ekonomi var den största anledningen till att jag åt så dålig mat, även om mitt totala ointresse för matlagning* också bidrog till den undermåliga kosthållningen. Jag levde i princip på pasta, röda linser, jordnötter, isbergssallad och havregrynsgröt. Jag var visserligen aldrig mätt, men inte fattade jag att det berodde på näringsbrist. Jag trodde bara att det helt enkelt var omöjligt att äta i samma takt som jag förbrände. När jag var hemma på höstlov tog jag igen en del av det och min mamma konstaterade att det var ett heltidsarbete bara att hålla mej mätt.

Inte vilade jag särskilt mycket heller. Jag flyttade till England i september 2002 och Irakkriget höll redan på att förberedas. Genom en workshop i en liten radikal kyrka blev jag involverad i fredsrörelsen och engagerade mej i demonstrationer, möten och workshops. Vi demonstrerade ungefär 2 gånger i veckan och det var sällan jag missade en protest. Dessutom ägnade vi mycket tid åt gedigna förberedelser för demonstrationerna. Jag sov ofta över hos min kompis Alice och vi ägnade nätterna åt att måla plakat, tillverka vingar av aluminiumfolie, packa matsäcksväskor och diskutera, diskutera, diskutera... Dessutom gick vi på puben minst en gång i veckan i och på klubb då och då. Även om jag inte drack någon alkohol gick det helt klart ut över sömnen. Jag sov alltför sällan de 8-10 timmar per dygn som jag hade behövt och hela min vakna tid var jag fysiskt och/eller mentalt aktiv - varenda minut.

Klar obalans i träningstriangeln alltså i kombination med den tuffa Grahamtekniken och den strikta, onaturliga baletten. Så här i efterhand är det lätt att se att det aldrig skulle kunna gå väl, men när det begav sej var jag oövervinnerlig.

*Det intresset vaknade ett par år senare och utvecklades då i det närmaste till en matlagningsstörning.


Läs också Överträning, del 1: Grahamteknik.

Överträning, del 1: Grahamteknik

När jag började dansa på heltid var jag 19 år. Jag hade dansat sedan jag var liten och just tagit studenten från estetiska programmet inriktning dans. Ändå visste jag inte särskilt mycket om hur kroppen fungerar, på vilka sätt man bör ta hand om kroppen vid hård träning eller hur jag skulle kunna finna balans mellan träning, vila, kost och resten av livet. Så lite kunskap om hälsa hade jag att det inte ens bekymrade mej. Som så många andra 19-åringar var jag odödlig. Jag flyttade hemifrån, befann mej plötsligt i en engelsk storstad (åtminstone med svenska mått mätt) och var på väg att uppfylla min dröm.

Utbildningen jag började på var vad som i Sverige kallas förberedande, det vill säga en ettårig kurs som ska förbereda för en yrkesutbildning i dans. Vi hade daglig klass i Grahamteknik samt balett 2-3 gånger, jazz 1 gång, pilates 1 gång och improvisation/komposition 3 gånger i veckan. Utöver det hade vi en kurs som hette academic studies och som i princip innehöll danshistoria, presentationsteknik och health & safety. Den sistnämnda delen var till för att vi skulle få den kunskap jag tidigare skrev att jag saknade, men det som förmedlades i kursen var mycket grundläggande och handlade i stort sett om hur många kalorier en dansare behöver äta, att man ska äta frukt för att få i sej vitaminer och se till att få i sej protein, kolhydrater och fett. Alltså ungefär samma sak som hälsodelen av kursen idrott och hälsa på mitt gymnasium.

Dansarna i bakgrunden sitter i en typisk Grahamposition.
Notera att fötterna in vilar på golvet, hälarna är lyfta.
Fötterna i förgrunden visar också en typisk Grahamrörelse.

Grahamtekniken är en av de danstekniker som är allra hårdast mot kroppen. En av mina kombor, också dansstudent, sa en dag: "Ballet is everything the human body isn't - and so is Graham!" Teknikens grundläggande byggstenar är contraction och release, alltså spänning och avspänning, men för min del kändes det mest som spänning hela tiden. Folk som lyckas träna Grahamteknik utan att gå sönder blir oerhört starka. Deras kroppar ser ut som kartor över rörelseapparatens anatomi och deras kroppskontroll är makalös. För de flesta är dock tekniken väldigt slitsam. Under träningen tvingar man in kroppen i onaturliga positioner och tvingas hålla dem under långa stunder. Muskelspänning används som ett uttryck i den grahamska stilen och det är inte många sekunder kroppen får slappna av. Även de rörelser som kallas release är starkt kontrollerade. Ett av mina märkligaste minnen från utbildningen ser ut så här: Hela gruppen sitter på golvet i andra position (benen ut åt sidorna) med flexade fötter och böjda ben, överkroppen i arch (lyfter bröstet och ansiktet mot taket) och armarna i andra position (ut åt sidorna). Länge sitter vi så medan vår lärare berättar för oss hur svaga vi är. Det sista hon säger är att när vi sitter i jobbiga positioner ska vi tillbe Martha för hennes storhet: "Oh, great Martha!" Det enda jag kunde fokusera på var att hålla ut.

Att göra sin hobby till ett jobb

Foto: Julie Zhu

Ganska ofta påpekar folk för mej vilken tur jag har som får jobba med "något roligt", med min "hobby" eller med mitt "fritidsintresse". De verkar tro att det har gått till ungefär så här: Jag dansade ett par gånger i veckan för att jag tyckte det var kul. Varje gång gladde jag mej inför danslektionen, som var veckans höjdpunkt. Sen gled jag in på lärarutbildningen, där ju alla kommer in, tog den lätta vägen (ett estetiskt ämne - då behöver man ju inte plugga) och jobbar nu med min hobby. Det känns nästan inte ens som ett jobb.

Foto: Konrad Behr

I verkligheten gick det dock till så här: Jag dansade ett par gånger i veckan för att jag tyckte det var kul tills jag kom in på estetiska programmet på gymnasiet. Därefter dansade jag 5-6 dagar i veckan, ibland flera lektioner samma dag, vare sej jag hade lust eller inte. För det mesta var det fortfarande roligt, men inte alltid. Redan då började det också kännas slitsamt för kroppen. Under sista terminen på gymnasiet gjorde jag audition till fem olika skolor. Jag kom in på den förberedande utbildningen på två av dem. Jag valde den ena och började dansa på heltid, vilket innebar minst 20 timmar hård fysisk träning i veckan. Jag var ständigt trött och hungrig, eftersom kroppen aldrig riktigt hann återhämta sej. Det var inte ens roligt att dansa längre. Varje dag innebar danslektionerna mycket mer kamp än nöje. Mot slutet av första terminen hade en smärta börjat spira i kroppen. Trots det fortsatte jag att träna lika hårt och för att göra en lång historia extremt kort avbröt jag mina studier vid påsk på grund av att jag inte längre kunde ta mej ur sängen (en annan gång ska jag berätta lite mer om överträning och vad det kan innebära). Ändå ville jag fortfarande dansa och trots mina smärtor lyckades jag göra audition till två skolor och komma in på den ena! Läkaren jag gick till avrådde mej från att fortsätta dansa, men som tur var lyssnade jag inte på honom. Fyra månader av skogspromenader, oändliga bassänglängder och daglig massage läkte mej tillräckligt för att börja på lärarutbildningen, där ungefär en tredjedel av de sökande hade antagits.

Foto: Julie Zhu

På lärarutbildningen var jag schemalagd 30-40 timmar i veckan varav ungefär hälften var fysisk träning de två första åren. Därutöver hade vi lika mycket självstudier som vilka andra studenter som helst. De återstående tre åren bestod ibland av mest teori, ibland av mest träning beroende på vilka kurser jag valde. Efter mitt studieuppehåll mellan andra och tredje åren fixade jag helt själv så jag fick komma som gäststudent till en skola i Tyskland ett år och argumenterade sönder mej för att få tillgodogöra mej en termins studier i teatervetenskap. Dessutom läste jag en termin svenska, som jag inte fick med i min examen. Jag grät av lättnad och stolthet när jag äntligen öppnade kuvertet med mitt examensbevis.

Nu har jag det absolut bästa jobb jag kan tänka mej. Jag är mycket tacksam att jag har möjlighet att jobba med det jag vill MEN det inte min hobby. Jag har valt att jobba med dans och ungdomar för att jag tycker det känns meningsfullt och jag har slitit som ett djur för att bli bra på det. Mitt yrkesval innebär att jag får vara kreativ varje dag, men det innebär också att jag måste vara det. Oavsett om jag känner mej inspirerad eller inte måste jag ha ett material att presentera för mina elever. Varje dag slåss jag dessutom mot mina fysiska begränsningar, de efterverkningar som finns kvar efter överträningen för 8 år sedan. Mitt jobb är inte jättekul varje dag, men det är helt klart värt det. Det finns inget annat jobb jag hellre skulle vilja ha, men det är ändå mitt jobb och inte mitt fritidsintresse. När jag är ledig läser jag hellre böcker.

Läs också: Floskler

En ljudvägg

Anke Eckardt - Between You And Me: multisensory installation
Historische Werkstätten Hellerau

Jag testar vad som händer om man står still

Anke Eckardt är årets artist in residence hos TransMediaAkademie (TMA) Hellerau. Där har hon gjort installationen Between You And Me, en interaktiv vägg av ljud, ljus och rök, som hon presenterade för första gången i onsdags kväll. Konceptet går ut på att när man går igenom väggen hör man ljud, som inte hörs utanför väggen. Ett spännande koncept, enligt min mening. Konstruktionen är mycket imponerande. Den består av en ram ca 20 cm tjock ram, där rökmaskin, lasermaskiner och högtalare finns insmugna. Laserstrålarna syns tack vare röken och gör att man ser väggen som annars, om den vore enbart en ljudvägg, skulle vara osynlig. Högtalarna fungerar ungefär som spotlights för ljud. Ljudet riktas in mot mitten av ramen och man hör det därför mycket tydligt när man passerar genom väggen och är omgiven av högtalarna, men utanför väggen hörs ingenting.

Min bästa vän gillade känslan av att ljudet hängde i luften

Jag gillar idéen, verkligen, men ändå blev jag lite besviken. De interaktiva installationer jag upplevt eller varit med och skapat tidigare har reagerat på olika sorters rörelser, på position, intensitet, storlek och annat. Därför försökte jag mej på en rad olika sorters rörelser och tempi inuti väggen, men den reagerade bara på rörelse (ljud) och stillhet (tystnad). Ljudet var ett slags surrande eller högfrekvent brummande, hela tiden likadant. Att visa verket ensamt kändes därför ganska meningslöst. Hade den varit en del av en utställning eller festival med många olika verk hade jag förmodligen uppskattat den mycket mer, särskilt om den hade varit placerad så att man var tvungen att gå igenom den för att komma in i ett annat rum. Jag upplevde den nämligen mycket mer som en port än som en vägg. När jag gick igenom installationen förväntade jag mej nästan att komma ut i någon slags fantasyvärld. Det gjorde jag dock inte. Jag var fortfarande i samma rum som jag varit i på andra sidan. Jag gissar att Between You And Me kommer vara en del av årets Cynetart Festival For Computer Based Art. Om jag kan åka dit ska det bli mycket intressant att se hur den kommer fungera som en del av en större helhet. Jag tror det kommer bli något helt annat när den får samtala med andra verk i samma genre.

Motstånd

2007 dansade jag i en kortfilm av den tyska konstnären Svea Duwe. Under en dag målade vi om en del av hennes ateljé, satte upp en kamera och gjorde lerkorkar som skulle sitta i de plastflaskor med kolsyrat vatten som Svea tejpade fast på mina ben. Sedan filmade vi, torkade golv och kläder, filmade igen, torkade igen, och så vidare. Resultatet blev 2 min film, där man ser min kropp upp till halsen med stora petflaskor fasttejpade på benen. Flaskorna är som sagt fyllda med kolsyrat vatten och när jag så småningom börjar hoppa gör den omskakade kolsyran att korkarna flyger ur flaskorna och vattnet sprutar ut på mej och på golvet. Svea gav filmen titeln Wiederstand (Motstånd) och det är det minsta man kan säga om vad jag upplevde när jag dansade. Jag tror att flaskorna gav mej en extravikt på ungefär 12 kg, alltihop på benen. Samtidigt som överkroppen kändes lätt var benen så tunga att till exempel inte kunde göra relevé (vilket man kan se på filmen om man tittar efter). Vid ett tillfälle i filmen gör jag arabesque och även om det var möjligt att utföra gjorde det att jag senare på kvällen fick en sån kramp i ryggen att kroppen mer eller mindre vek ihop sej bakåt. Dessutom blev det halt på golvet av allt vatten och jag var hela tiden rädd att falla på betongen. Det återknöt dock till Sveas första inspiration till projektet, som var hästars beteende när de blir infösta i en transportvagn.

Jag har visat filmen för mina elever som exempel på antidans. Det kanske inte riktigt är antidans, eftersom jag faktiskt dansar i filmen, men jag tycker att det åtminstone är antibalett. Balett följer i princip alltid musiken slaviskt, men i Wiederstand finns ingen musik. Till en början är det helt tyst, men så småningom hör man korkarna, vattnet och fötterna, vilket helt tar bort illusionen av lätthet som baletten eftersträvar. Den dansande kroppen är inte heller i fokus, utan åskådarens blick dras till helt andra saker, återigen vattnet och flaskorna med sina röda korkar. Dansaren (jag) är också helt avpersonifierad i och med att huvudet är avklippt och all balettens lätthet motarbetas av flaskornas tyngd. Det är som om Svea retas med publiken, tycker jag.

Se filmen här!

Filosofiskt men långrandigt

The Forsythe Company - Neuproduktion
Festspielhaus Hellerau, Dresden

Förra fredagen såg jag Forsythes nya föreställning Neuproduktion. Som vanligt är stycket fullt av Forsythesk klurighet och det märks att kompaniet har en egen husfilosof. Dansarna, 12 till antalet, leker med stora kartongrektanglar på olika sätt. De kryper ihop under, lägger sej ovanpå, gömmer sej bakom, håller sej på var sin sida, lyfter över huvudet, sparkar på och åker kana på kartongen. Det är intressant till en början, då tre dansare kommer in på scen och förhåller sej på olika sätt till kartongen och till varandra. Två av dem dansar med varandra medan den tredje håller sej för sej själv och så småningom börjar prata nonsens. Så småningom dyker fler och fler dansare upp. Nonsenspratet återkommer i flera varianter, de extremt fula kostymerna (färgerna skär sej, kläderna sitter illa och ser ut att komma från helt olika sammanhang) är ett annat tema och så förstås kartongbitarna. Ibland förhåller sej dansarna till varandra, men bara vid ett tillfälle dansar de i synk. Musiken mullrar monotont och basala filosofiska sentenser projiceras på väggen bakom dansarna: "He is to them as they are to us." "She is to him as he is to them." Och så vidare.

Tyvärr håller inte konceptet i längden. Även om mitt intresse väcktes i början har jag tröttnat efter ungefär 20 minuter. Dessvärre fortsätter föreställningen en timme till efter det. Hela tiden önskar jag att det dissonanta rörelsemönstret någon gång ska brytas av om så aldrig så kortvarigt av någonting harmoniskt, att scenen kanske ska tömmas på kartong och att de pretentiösa projicerade sentenserna ska bytas ut mot något mer oväntat. Jag önskar helt enkelt att något oförutsett ska ske - men det gör det inte. På samma sätt som musikens monotona mullrande fortsätter dansen och ljuset utan toppar och dalar tills de till slut tonar ut och dör bort så obemärkt att publiken inte riktigt vet om det är dags att applådera. Alltihop känns mest som en studie i vad man kan göra med ett antal kartongrektanglar och det räcker tyvärr inte för ett helaftonsverk.

Svenskt Näringsliv biter sej själva i svansen

Jag tar paus i semestern för att kommentera Svenskt Näringslivs senaste idé, att sänka studiebidragen för studenter inom konst och humaniora (SR). Tyvärr är förslaget så upprörande att jag inte vet var jag ska börja - och samtidigt så tröttsamt att jag inte orkar formulera mej. Som tur är har företagsekonomen Emma Sandström redan skrivit så bra om det (SvD).

Björn och Morrica har också skrivit.