Andra skaparprocesser
on Wednesday, June 23, 2010
Det jag skrev igår fick mej att tänka på mina elever (vad får mej inte att tänka på dem?) och hur de reagerar när jag ger dem kompositionsuppgifter. Det finns förstås de som bara sätter igång och jobbar tills de är klara, men det finns de, vars reaktioner inte är helt olika min egen. De kvider, kryper ihop på golvet, stirrar tomt framför sej, skrattar ironiskt, trycker sej mot väggen, suckar, säger: "Jag kommer inte på nåt!" och verkar allmänt uppgivna, plågade och ångestfyllda. Jag brukar försöka peppa dem, uppmuntra dem och hjälpa dem på traven med idéer och rörelser att utgå från. Efter gårdagens funderingar tror jag dock jag ska prova en annan strategi nästa termin. Jag ska försöka att helt enkelt låta dem vara. När de inte kommer på nåt ska jag svara: "Det är ok, men du ska visa nåt för mej om 10 minuter." Jag undrar vad som kommer hända. Förhoppningsvis får de en lika förvånande och upplyftande erfarenhet som mina skaparprocesser brukar vara i slutändan. Förhoppningsvis leder frustrationen, förlossningen och den därpå följande tillfredsställelsen till att de utvecklas som människor och som konstnärer.
En skaparprocess
on Tuesday, June 22, 2010
Innan jag börjar får jag nästan alltid någon slags ångest. "Neeej, jag vill verkligen inte göra det här!" säger jag till dem som finns i närheten. "Det känns inte alls roligt. Jag har ingen inspiration. Jag vet inte vad jag ska göra. Det kommer bara bli skit av alltihop." Jag skjuter på det så länge som möjligt. Har jag någonsin koreograferat utan att ha en deadline? Jag vet inte, men det kan inte ha hänt särskilt många gånger i så fall. Hela tiden från att jag får eller ger mej själv uppgiften till att jag faktiskt sätter igång är ett mer eller mindre ständigt magont. Frustration, frustration, frustration. Till slut tvingar jag mej. Då har jag inte längre några förhoppningar om att det ska kunna bli nånting bra. Förmodligen kommer jag få skämmas när jag visar upp det, men nu måste jag bara få det gjort om jag ska ha något alls att visa upp.
Och så plopp! har jag gjort det. Oftast går det fort. Jag gör allt på en gång, från början till slut - precis som när jag skriver. Det där med att göra ett litet stycke här och ett litet stycke där och sen pussla ihop dem har aldrig riktigt funkat för mej. Jag stickar. En maska i taget tills hela halsduken är klar. Lite bearbetning krävs så klart. Några broderier, lite fransar. Det kan man förstås pyssla med hur länge som helst, men eftersom jag vid det laget sällan har mer än ett par timmar kvar till deadline blir det inte så mycket.
Idén är avgörande för mej. Jag har börjat inse att det är det jag gör under den där långa ångestprocessen, jag har slipat på idén. När jag väl har en idé som jag fastnar för (jag är lite inne på Daniel Nagrins tanke där, man måste utgå från en tanke man inte kan släppa) håller jag mej till den. Vid flera tillfällen under min utbildning har jag fått som tips av mina lärare att släppa lite grann på formen, mönstret, tanken, ursprunget, men dit har jag fortfarande en ganska lång bit kvar.
Den här gången var det en kort process. Igår fick vi i uppgift att göra ett litet solo, som vi ska visa upp imorgon. Jag var skitförbannad från att vi fick uppgiften till för ungefär en timme sen. Då visste jag att jag skulle göra en liten blommas liv. Från frö till förmultning. Sen tog det ungefär 10 min att få ihop själva dansen och nu känns det helt lugnt. Vi får se vad jag får för kritik imorgon. Jag gör hela dansen på stället (ingen förflyttning) och jag har ingen som helst räkning. Det kommer bli intressant.
Bilden kommer härifrån.
Och så plopp! har jag gjort det. Oftast går det fort. Jag gör allt på en gång, från början till slut - precis som när jag skriver. Det där med att göra ett litet stycke här och ett litet stycke där och sen pussla ihop dem har aldrig riktigt funkat för mej. Jag stickar. En maska i taget tills hela halsduken är klar. Lite bearbetning krävs så klart. Några broderier, lite fransar. Det kan man förstås pyssla med hur länge som helst, men eftersom jag vid det laget sällan har mer än ett par timmar kvar till deadline blir det inte så mycket.
Idén är avgörande för mej. Jag har börjat inse att det är det jag gör under den där långa ångestprocessen, jag har slipat på idén. När jag väl har en idé som jag fastnar för (jag är lite inne på Daniel Nagrins tanke där, man måste utgå från en tanke man inte kan släppa) håller jag mej till den. Vid flera tillfällen under min utbildning har jag fått som tips av mina lärare att släppa lite grann på formen, mönstret, tanken, ursprunget, men dit har jag fortfarande en ganska lång bit kvar.
Den här gången var det en kort process. Igår fick vi i uppgift att göra ett litet solo, som vi ska visa upp imorgon. Jag var skitförbannad från att vi fick uppgiften till för ungefär en timme sen. Då visste jag att jag skulle göra en liten blommas liv. Från frö till förmultning. Sen tog det ungefär 10 min att få ihop själva dansen och nu känns det helt lugnt. Vi får se vad jag får för kritik imorgon. Jag gör hela dansen på stället (ingen förflyttning) och jag har ingen som helst räkning. Det kommer bli intressant. Bilden kommer härifrån.
Fram för mera flum i skolan!
on Monday, June 21, 2010
Från 2009-02-15
Imorse läste jag en intervju med skolminister Jan Björklund i den eminenta tidsskriften Lärarstudenten. Han menar att det viktigaste i de reformer som nu införs i skola och lärarutbildning är att "flummet" från tidigare reformer försvinner.
Om man tar sig en titt i Svenska Akademiens Ordlista kan man läsa följande:
flumpedagogik utan krav på fasta kunskaper
flummig påverkad av narkotika; virrig; oredig; suddig
Personligen skulle jag vilja ha mer av detta i skolan - om man då bortser från knarket. Jag tror nämligen inte att det finns fasta kunskaper. Jag har förstått att skolministern tror det, men vi andra vet att kunskap förändras över tid och ser olika ut i olika samhällen. Faktakunskap är dessutom lätt att komma åt överallt hela tiden. Hur nostalgisk Björklund än blir har skolan slutgiltigt spelat ut sin roll som förmedlare av faktakunskap. Det som är viktigt att lära sej i skolan är snarare hur man söker reda på fakta, hur man förhåller sej kritiskt och rensar bort orimligheter samt hur man tillämpar det man vet i sitt liv. Skolan har också en viktig funktion att fylla när det gäller att bearbeta så lösa kunskaper som hur man kan och bör bemöta andra människor, hur man ser på sej själv och hur man tar reda på vad som är viktigt för en.
Det är inte ur ordning och reda genialitet föds - vare sej det gäller konst eller vetenskap. Det är inte de lydiga människorna som driver samhället framåt. Nej, ge oss större utrymme för kaos och kreativitet i skolan! Och det nu.
Imorse läste jag en intervju med skolminister Jan Björklund i den eminenta tidsskriften Lärarstudenten. Han menar att det viktigaste i de reformer som nu införs i skola och lärarutbildning är att "flummet" från tidigare reformer försvinner.
Om man tar sig en titt i Svenska Akademiens Ordlista kan man läsa följande:
flumpedagogik utan krav på fasta kunskaper
flummig påverkad av narkotika; virrig; oredig; suddig
Personligen skulle jag vilja ha mer av detta i skolan - om man då bortser från knarket. Jag tror nämligen inte att det finns fasta kunskaper. Jag har förstått att skolministern tror det, men vi andra vet att kunskap förändras över tid och ser olika ut i olika samhällen. Faktakunskap är dessutom lätt att komma åt överallt hela tiden. Hur nostalgisk Björklund än blir har skolan slutgiltigt spelat ut sin roll som förmedlare av faktakunskap. Det som är viktigt att lära sej i skolan är snarare hur man söker reda på fakta, hur man förhåller sej kritiskt och rensar bort orimligheter samt hur man tillämpar det man vet i sitt liv. Skolan har också en viktig funktion att fylla när det gäller att bearbeta så lösa kunskaper som hur man kan och bör bemöta andra människor, hur man ser på sej själv och hur man tar reda på vad som är viktigt för en.
Det är inte ur ordning och reda genialitet föds - vare sej det gäller konst eller vetenskap. Det är inte de lydiga människorna som driver samhället framåt. Nej, ge oss större utrymme för kaos och kreativitet i skolan! Och det nu.
Musikvalsnervositet
on Thursday, June 17, 2010
Uppgift till på söndag: Välj musik som skulle vara bra att använda till en kombination för nybörjare.
En sån uppgift ger mej mycket mer ont i magen än den borde. En till synes så enkel uppgift! Det är ju bara att ta vad som helst! Eller?
Nej, det är det inte, för Lynn och alla på kursen kommer bedöma den och kriterierna är otydliga. I alla fall för mej. Ja, det ska vara 4/4-takt och tydlig puls, så det är enkelt att följa för eleverna. Men sen då?
I hela mitt liv har folk haft synpunkter på mina musikval. Min bror, mina kompisar, mina lärare, mina elever. Alla synpunkter har gett mej dåligt självförtroende när det gäller musik. En period "tyckte" jag själv att jag hade dålig musiksmak. En senare period trodde jag att jag inte tyckte om musik alls. Jag har visserligen kommit på bättre tankar, men oron i magen finns kvar. Tänk om jag väljer fel. Tänk om musiken inte alls är bra för nybörjare, tänk om den är för konstig, för lättsmält, för svår, för ojazzig, för dålig. Tänk om jag är en tönt med dålig musiksmak. Tänk om jag är en dålig lärare, som inte ens kan bedöma vilken typ av musik som passar för nybörjare i jazz.
Jag brukar inte ens jobba i den här ordningen. Väldigt sällan väljer jag musik innan jag har börjat med kombinationen. För om jag inte vet vilka rörelser jag ska göra, hur ska jag då kunna veta vilken musik jag vill använda?
En sån uppgift ger mej mycket mer ont i magen än den borde. En till synes så enkel uppgift! Det är ju bara att ta vad som helst! Eller?
Nej, det är det inte, för Lynn och alla på kursen kommer bedöma den och kriterierna är otydliga. I alla fall för mej. Ja, det ska vara 4/4-takt och tydlig puls, så det är enkelt att följa för eleverna. Men sen då?
I hela mitt liv har folk haft synpunkter på mina musikval. Min bror, mina kompisar, mina lärare, mina elever. Alla synpunkter har gett mej dåligt självförtroende när det gäller musik. En period "tyckte" jag själv att jag hade dålig musiksmak. En senare period trodde jag att jag inte tyckte om musik alls. Jag har visserligen kommit på bättre tankar, men oron i magen finns kvar. Tänk om jag väljer fel. Tänk om musiken inte alls är bra för nybörjare, tänk om den är för konstig, för lättsmält, för svår, för ojazzig, för dålig. Tänk om jag är en tönt med dålig musiksmak. Tänk om jag är en dålig lärare, som inte ens kan bedöma vilken typ av musik som passar för nybörjare i jazz.
Jag brukar inte ens jobba i den här ordningen. Väldigt sällan väljer jag musik innan jag har börjat med kombinationen. För om jag inte vet vilka rörelser jag ska göra, hur ska jag då kunna veta vilken musik jag vill använda?
Krönikör i Fotnoten!
Efter mitt lilla tal på Dans i skola-biennalen i oktober fick jag frågan om jag skulle vilja skriva krönikor i Fotnoten. Självklart tackade jag ja på direkten. Så, för en knapp månad sedan fick jag besked om deadline och antal tecken och nu är det dags att skriva. Så håll utkik i nästa nummer! Jag kommer skriva något roligt och lite tänkvärt, hoppas jag. Äsch, jag kommer länka här också förstås.
En ny infallsvinkel på betyg
on Sunday, June 13, 2010
Jag har alltid varit mot betyg. 2008-10-23 uttryckte jag min åsikt så här:
Idag har jag haft enskilda samtal med mina elever på vfu:n. Det hade kunnat vara konstruktiva samtal om elevernas arbete under det här projektet och deras fortsatta utveckling. Vissa samtal drog också åt det hållet. Det finns dock ett stort hinder för att den typen av samtal ska kunna komma till skott och det hindret stavas betyg. I och med att betygen finns och att ett betyg har satts på elevens arbete är det bara betyget som räknas. Det blir bara kvantitet. Det gäller både för dem som får höga betyg och dem som får låga. Några fick i det här fallet inte något betyg alls. Jag tänker särskilt på en av dem. Om skolarbetet inte hade betygsatts hade hon kanske kunnat lyssna på vad vi sa om hennes arbete och utveckling. Kanske vi hade kunnat föra ett samtal med henne om hur hon skulle kunna gå vidare härifrån. Jag såg på hennes ansikte att hon gärna ville komma och ha det här samtalet med oss, men så fort hon såg sitt papper slocknade ansiktet och blicken vändes bort, öronen stängdes och tankarna försvann iväg.
Bedömning kan vara ett bra verktyg för att driva elevernas lärande framåt. En bedömning som är formativ och syftar till att se vilka steg som är möjliga att ta utifrån nuläget är en mycket bra grund för fortsatt lärande, som jag ser det. Men betyg är summativa och definitiva. Betygen säger om du har lyckats eller misslyckats. I ett betyg sägs ingenting om var du befinner dej i lärrummet (betygen får ju lärandet att likna en stege) och vilka håll du kan vända dej åt för att gå vidare eller vilka konsekvenser det får. Därför är betygen snarare ett hinder i elevernas lärande. Bort med dem! Bort!
Men så läste jag det här inlägget på Flumpebloggen häromdagen. Idéen med knappar eller märken för varje uppnått mål tycker jag är helt briljant! Trots att jag i stort håller fast vid min ståndpunkt kan jag inte låta bli att hålla med om allt det Janne skriver i inlägget. Jag tror att systemet med märken skulle ha gjort att fokus hamnat helt annorlunda i situationen jag har beskrivit ovan. Även om det fortfarande hade blivit kvantitativt snarare än kvalitativt skulle eleven ändå i första hand se vad hon hade klarat av och inte vad hon inte hade klarat. Jag tror jag måste börja utveckla den här idéen på ett sätt som skulle göra den användbar för mej. På något sätt skulle jag vilja kombinera med Montessoripedagogikens sätt att fylla i en karta över avklarade moment.
Kära läsare, fyll gärna på med era tankar och idéer om detta. Det är en ny tanke hos mej och den behöver fler infallsvinklar.
Idag har jag haft enskilda samtal med mina elever på vfu:n. Det hade kunnat vara konstruktiva samtal om elevernas arbete under det här projektet och deras fortsatta utveckling. Vissa samtal drog också åt det hållet. Det finns dock ett stort hinder för att den typen av samtal ska kunna komma till skott och det hindret stavas betyg. I och med att betygen finns och att ett betyg har satts på elevens arbete är det bara betyget som räknas. Det blir bara kvantitet. Det gäller både för dem som får höga betyg och dem som får låga. Några fick i det här fallet inte något betyg alls. Jag tänker särskilt på en av dem. Om skolarbetet inte hade betygsatts hade hon kanske kunnat lyssna på vad vi sa om hennes arbete och utveckling. Kanske vi hade kunnat föra ett samtal med henne om hur hon skulle kunna gå vidare härifrån. Jag såg på hennes ansikte att hon gärna ville komma och ha det här samtalet med oss, men så fort hon såg sitt papper slocknade ansiktet och blicken vändes bort, öronen stängdes och tankarna försvann iväg.
Bedömning kan vara ett bra verktyg för att driva elevernas lärande framåt. En bedömning som är formativ och syftar till att se vilka steg som är möjliga att ta utifrån nuläget är en mycket bra grund för fortsatt lärande, som jag ser det. Men betyg är summativa och definitiva. Betygen säger om du har lyckats eller misslyckats. I ett betyg sägs ingenting om var du befinner dej i lärrummet (betygen får ju lärandet att likna en stege) och vilka håll du kan vända dej åt för att gå vidare eller vilka konsekvenser det får. Därför är betygen snarare ett hinder i elevernas lärande. Bort med dem! Bort!
Men så läste jag det här inlägget på Flumpebloggen häromdagen. Idéen med knappar eller märken för varje uppnått mål tycker jag är helt briljant! Trots att jag i stort håller fast vid min ståndpunkt kan jag inte låta bli att hålla med om allt det Janne skriver i inlägget. Jag tror att systemet med märken skulle ha gjort att fokus hamnat helt annorlunda i situationen jag har beskrivit ovan. Även om det fortfarande hade blivit kvantitativt snarare än kvalitativt skulle eleven ändå i första hand se vad hon hade klarat av och inte vad hon inte hade klarat. Jag tror jag måste börja utveckla den här idéen på ett sätt som skulle göra den användbar för mej. På något sätt skulle jag vilja kombinera med Montessoripedagogikens sätt att fylla i en karta över avklarade moment.
Kära läsare, fyll gärna på med era tankar och idéer om detta. Det är en ny tanke hos mej och den behöver fler infallsvinklar.
Är det idrotten vi slåss mot?
on Thursday, June 10, 2010
"'Dans är mycket mer användbart senare i livet än att hänga i rep' i debatt om dans vs idrott i skolan - klockrent!" har en av mina bekanta, en danslärarstudent, som facebookstatus idag. 14 personer gillar detta. Av dem vet jag att minst 12 är danslärare eller blivande danslärare. Citatet kommer från en debatt i tv4. Jag har inte sett debatten och kan därför inte uttala mej om den i stort, men citatet ovan är en del av den till synes ständigt pågående konflikten mellan idrott och dans.
Bakgrund: Idrott och hälsa är obligatoriskt ämne i skolan, vilket dans inte är. Däremot är dans en del av idrottsämnet. I kursplanen för idrott och hälsa i grundskolan nämns sex obligatoriska moment: arbetsmiljö, friluftsliv, livräddning, simning, orientering och dans. Resten av ämnet buntas ihop som "vanliga idrottsaktiviteter", som det räcker att eleverna har fått erfarenhet av och känner till något om skaderisken inom.
Nåväl. Det finns idrottslärare som tar sin kursplan på allvar och gör vad de kan för att eleverna ska lära sej dansa, men det finns också de som tydligen ser dansen som ett stort hot. Jag har hört många historier från vfu- och arbetsplatser där idrottslärare har förlöjligat dansen och ibland totalt raserat det förtroende danslärarna har byggt upp i förhållande till eleverna. Och precis som det inledande citatet visar är illviljan inte sällan ömsesidig. Jag hyste själv länge ett förakt mot idrottsämnet, grundat på mina egna erfarenheter från grundskolan och gymnasiet. Men vad vinner vi på detta? Mitt svar är: Ingenting.
Tvärtom är det teorifanatikerna som vinner mark genom att vi upprätthåller konflikten mellan dans och idrott eller andra praktiska och estetiska ämnen. En debatt borde inte handla om dans eller idrott i skolan. Den borde handla om dans som obligatoriskt ämne eller inte. Genom att framställa det som att dansen skulle putta ut idrotten, om den kom in i skolan, tror jag enbart är till dansens nackdel. Det vi borde jobba för är istället att utöka antalet timmar för praktiska och estetiska kunskapsområden. I en ämnesintegrerad skola, där alla kunskapsområden fick möjlighet att samexistera och berika varandra skulle konflikten mellan teori, praktik och estetik inte heller vara nödvändig, men i nuläget har vi inte en sådan skola. I skolan som den ser ut idag får de praktiska och estetiska kunskapsområdena konkurrera med varandra om tid, lokaler och resurser. För att förändra det måste vi gå samman, stötta varandra och inse att vi har samma intressen. Lärare i praktiska och estetiska ämnen, förenen eder!
Bakgrund: Idrott och hälsa är obligatoriskt ämne i skolan, vilket dans inte är. Däremot är dans en del av idrottsämnet. I kursplanen för idrott och hälsa i grundskolan nämns sex obligatoriska moment: arbetsmiljö, friluftsliv, livräddning, simning, orientering och dans. Resten av ämnet buntas ihop som "vanliga idrottsaktiviteter", som det räcker att eleverna har fått erfarenhet av och känner till något om skaderisken inom.
Nåväl. Det finns idrottslärare som tar sin kursplan på allvar och gör vad de kan för att eleverna ska lära sej dansa, men det finns också de som tydligen ser dansen som ett stort hot. Jag har hört många historier från vfu- och arbetsplatser där idrottslärare har förlöjligat dansen och ibland totalt raserat det förtroende danslärarna har byggt upp i förhållande till eleverna. Och precis som det inledande citatet visar är illviljan inte sällan ömsesidig. Jag hyste själv länge ett förakt mot idrottsämnet, grundat på mina egna erfarenheter från grundskolan och gymnasiet. Men vad vinner vi på detta? Mitt svar är: Ingenting.
Tvärtom är det teorifanatikerna som vinner mark genom att vi upprätthåller konflikten mellan dans och idrott eller andra praktiska och estetiska ämnen. En debatt borde inte handla om dans eller idrott i skolan. Den borde handla om dans som obligatoriskt ämne eller inte. Genom att framställa det som att dansen skulle putta ut idrotten, om den kom in i skolan, tror jag enbart är till dansens nackdel. Det vi borde jobba för är istället att utöka antalet timmar för praktiska och estetiska kunskapsområden. I en ämnesintegrerad skola, där alla kunskapsområden fick möjlighet att samexistera och berika varandra skulle konflikten mellan teori, praktik och estetik inte heller vara nödvändig, men i nuläget har vi inte en sådan skola. I skolan som den ser ut idag får de praktiska och estetiska kunskapsområdena konkurrera med varandra om tid, lokaler och resurser. För att förändra det måste vi gå samman, stötta varandra och inse att vi har samma intressen. Lärare i praktiska och estetiska ämnen, förenen eder!
Subscribe to:
Posts (Atom)