Att göra sin hobby till ett jobb

on Tuesday, July 5, 2011
Foto: Julie Zhu
Ganska ofta påpekar folk för mej vilken tur jag har som får jobba med "något roligt", med min "hobby" eller med mitt "fritidsintresse". De verkar tro att det har gått till ungefär så här: Jag dansade ett par gånger i veckan för att jag tyckte det var kul. Varje gång gladde jag mej inför danslektionen, som var veckans höjdpunkt. Sen gled jag in på lärarutbildningen, där ju alla kommer in, tog den lätta vägen (ett estetiskt ämne - då behöver man ju inte plugga) och jobbar nu med min hobby. Det känns nästan inte ens som ett jobb.

Foto: Konrad Behr
I verkligheten gick det dock till så här: Jag dansade ett par gånger i veckan för att jag tyckte det var kul tills jag kom in på estetiska programmet på gymnasiet. Därefter dansade jag 5-6 dagar i veckan, ibland flera lektioner samma dag, vare sej jag hade lust eller inte. För det mesta var det fortfarande roligt, men inte alltid. Redan då började det också kännas slitsamt för kroppen. Under sista terminen på gymnasiet gjorde jag audition till fem olika skolor. Jag kom in på den förberedande utbildningen på två av dem. Jag valde den ena och började dansa på heltid, vilket innebar minst 20 timmar hård fysisk träning i veckan. Jag var ständigt trött och hungrig, eftersom kroppen aldrig riktigt hann återhämta sej. Det var inte ens roligt att dansa längre. Varje dag innebar danslektionerna mycket mer kamp än nöje. Mot slutet av första terminen hade en smärta börjat spira i kroppen. Trots det fortsatte jag att träna lika hårt och för att göra en lång historia extremt kort avbröt jag mina studier vid påsk på grund av att jag inte längre kunde ta mej ur sängen (en annan gång ska jag berätta lite mer om överträning och vad det kan innebära). Ändå ville jag fortfarande dansa och trots mina smärtor lyckades jag göra audition till två skolor och komma in på den ena! Läkaren jag gick till avrådde mej från att fortsätta dansa, men som tur var lyssnade jag inte på honom. Fyra månader av skogspromenader, oändliga bassänglängder och daglig massage läkte mej tillräckligt för att börja på lärarutbildningen, där ungefär en tredjedel av de sökande hade antagits.

Foto: Julie Zhu
På lärarutbildningen var jag schemalagd 30-40 timmar i veckan varav ungefär hälften var fysisk träning de två första åren. Därutöver hade vi lika mycket självstudier som vilka andra studenter som helst. De återstående tre åren bestod ibland av mest teori, ibland av mest träning beroende på vilka kurser jag valde. Efter mitt studieuppehåll mellan andra och tredje åren fixade jag helt själv så jag fick komma som gäststudent till en skola i Tyskland ett år och argumenterade sönder mej för att få tillgodogöra mej en termins studier i teatervetenskap. Dessutom läste jag en termin svenska, som jag inte fick med i min examen. Jag grät av lättnad och stolthet när jag äntligen öppnade kuvertet med mitt examensbevis.

Nu har jag det absolut bästa jobb jag kan tänka mej. Jag är mycket tacksam att jag har möjlighet att jobba med det jag vill MEN det inte min hobby. Jag har valt att jobba med dans och ungdomar för att jag tycker det känns meningsfullt och jag har slitit som ett djur för att bli bra på det. Mitt yrkesval innebär att jag får vara kreativ varje dag, men det innebär också att jag måste vara det. Oavsett om jag känner mej inspirerad eller inte måste jag ha ett material att presentera för mina elever. Varje dag slåss jag dessutom mot mina fysiska begränsningar, de efterverkningar som finns kvar efter överträningen för 8 år sedan. Mitt jobb är inte jättekul varje dag, men det är helt klart värt det. Det finns inget annat jobb jag hellre skulle vilja ha, men det är ändå mitt jobb och inte mitt fritidsintresse. När jag är ledig läser jag hellre böcker.

Läs också: Floskler

En ljudvägg

on Sunday, July 3, 2011
Anke Eckardt - Between You And Me: multisensory installation
Historische Werkstätten Hellerau

Jag testar vad som händer om man står still
Anke Eckardt är årets artist in residence hos TransMediaAkademie (TMA) Hellerau. Där har hon gjort installationen Between You And Me, en interaktiv vägg av ljud, ljus och rök, som hon presenterade för första gången i onsdags kväll. Konceptet går ut på att när man går igenom väggen hör man ljud, som inte hörs utanför väggen. Ett spännande koncept, enligt min mening. Konstruktionen är mycket imponerande. Den består av en ram ca 20 cm tjock ram, där rökmaskin, lasermaskiner och högtalare finns insmugna. Laserstrålarna syns tack vare röken och gör att man ser väggen som annars, om den vore enbart en ljudvägg, skulle vara osynlig. Högtalarna fungerar ungefär som spotlights för ljud. Ljudet riktas in mot mitten av ramen och man hör det därför mycket tydligt när man passerar genom väggen och är omgiven av högtalarna, men utanför väggen hörs ingenting.

Min bästa vän gillade känslan av att ljudet hängde i luften
Jag gillar idéen, verkligen, men ändå blev jag lite besviken. De interaktiva installationer jag upplevt eller varit med och skapat tidigare har reagerat på olika sorters rörelser, på position, intensitet, storlek och annat. Därför försökte jag mej på en rad olika sorters rörelser och tempi inuti väggen, men den reagerade bara på rörelse (ljud) och stillhet (tystnad). Ljudet var ett slags surrande eller högfrekvent brummande, hela tiden likadant. Att visa verket ensamt kändes därför ganska meningslöst. Hade den varit en del av en utställning eller festival med många olika verk hade jag förmodligen uppskattat den mycket mer, särskilt om den hade varit placerad så att man var tvungen att gå igenom den för att komma in i ett annat rum. Jag upplevde den nämligen mycket mer som en port än som en vägg. När jag gick igenom installationen förväntade jag mej nästan att komma ut i någon slags fantasyvärld. Det gjorde jag dock inte. Jag var fortfarande i samma rum som jag varit i på andra sidan. Jag gissar att Between You And Me kommer vara en del av årets Cynetart Festival For Computer Based Art. Om jag kan åka dit ska det bli mycket intressant att se hur den kommer fungera som en del av en större helhet. Jag tror det kommer bli något helt annat när den får samtala med andra verk i samma genre.

Motstånd

on Saturday, July 2, 2011
2007 dansade jag i en kortfilm av den tyska konstnären Svea Duwe. Under en dag målade vi om en del av hennes ateljé, satte upp en kamera och gjorde lerkorkar som skulle sitta i de plastflaskor med kolsyrat vatten som Svea tejpade fast på mina ben. Sedan filmade vi, torkade golv och kläder, filmade igen, torkade igen, och så vidare. Resultatet blev 2 min film, där man ser min kropp upp till halsen med stora petflaskor fasttejpade på benen. Flaskorna är som sagt fyllda med kolsyrat vatten och när jag så småningom börjar hoppa gör den omskakade kolsyran att korkarna flyger ur flaskorna och vattnet sprutar ut på mej och på golvet. Svea gav filmen titeln Wiederstand (Motstånd) och det är det minsta man kan säga om vad jag upplevde när jag dansade. Jag tror att flaskorna gav mej en extravikt på ungefär 12 kg, alltihop på benen. Samtidigt som överkroppen kändes lätt var benen så tunga att till exempel inte kunde göra relevé (vilket man kan se på filmen om man tittar efter). Vid ett tillfälle i filmen gör jag arabesque och även om det var möjligt att utföra gjorde det att jag senare på kvällen fick en sån kramp i ryggen att kroppen mer eller mindre vek ihop sej bakåt. Dessutom blev det halt på golvet av allt vatten och jag var hela tiden rädd att falla på betongen. Det återknöt dock till Sveas första inspiration till projektet, som var hästars beteende när de blir infösta i en transportvagn.

Jag har visat filmen för mina elever som exempel på antidans. Det kanske inte riktigt är antidans, eftersom jag faktiskt dansar i filmen, men jag tycker att det åtminstone är antibalett. Balett följer i princip alltid musiken slaviskt, men i Wiederstand finns ingen musik. Till en början är det helt tyst, men så småningom hör man korkarna, vattnet och fötterna, vilket helt tar bort illusionen av lätthet som baletten eftersträvar. Den dansande kroppen är inte heller i fokus, utan åskådarens blick dras till helt andra saker, återigen vattnet och flaskorna med sina röda korkar. Dansaren (jag) är också helt avpersonifierad i och med att huvudet är avklippt och all balettens lätthet motarbetas av flaskornas tyngd. Det är som om Svea retas med publiken, tycker jag.

Se filmen här!

Filosofiskt men långrandigt

on Friday, July 1, 2011
The Forsythe Company - Neuproduktion
Festspielhaus Hellerau, Dresden

Förra fredagen såg jag Forsythes nya föreställning Neuproduktion. Som vanligt är stycket fullt av Forsythesk klurighet och det märks att kompaniet har en egen husfilosof. Dansarna, 12 till antalet, leker med stora kartongrektanglar på olika sätt. De kryper ihop under, lägger sej ovanpå, gömmer sej bakom, håller sej på var sin sida, lyfter över huvudet, sparkar på och åker kana på kartongen. Det är intressant till en början, då tre dansare kommer in på scen och förhåller sej på olika sätt till kartongen och till varandra. Två av dem dansar med varandra medan den tredje håller sej för sej själv och så småningom börjar prata nonsens. Så småningom dyker fler och fler dansare upp. Nonsenspratet återkommer i flera varianter, de extremt fula kostymerna (färgerna skär sej, kläderna sitter illa och ser ut att komma från helt olika sammanhang) är ett annat tema och så förstås kartongbitarna. Ibland förhåller sej dansarna till varandra, men bara vid ett tillfälle dansar de i synk. Musiken mullrar monotont och basala filosofiska sentenser projiceras på väggen bakom dansarna: "He is to them as they are to us." "She is to him as he is to them." Och så vidare.

Tyvärr håller inte konceptet i längden. Även om mitt intresse väcktes i början har jag tröttnat efter ungefär 20 minuter. Dessvärre fortsätter föreställningen en timme till efter det. Hela tiden önskar jag att det dissonanta rörelsemönstret någon gång ska brytas av om så aldrig så kortvarigt av någonting harmoniskt, att scenen kanske ska tömmas på kartong och att de pretentiösa projicerade sentenserna ska bytas ut mot något mer oväntat. Jag önskar helt enkelt att något oförutsett ska ske - men det gör det inte. På samma sätt som musikens monotona mullrande fortsätter dansen och ljuset utan toppar och dalar tills de till slut tonar ut och dör bort så obemärkt att publiken inte riktigt vet om det är dags att applådera. Alltihop känns mest som en studie i vad man kan göra med ett antal kartongrektanglar och det räcker tyvärr inte för ett helaftonsverk.

Svenskt Näringsliv biter sej själva i svansen

Jag tar paus i semestern för att kommentera Svenskt Näringslivs senaste idé, att sänka studiebidragen för studenter inom konst och humaniora (SR). Tyvärr är förslaget så upprörande att jag inte vet var jag ska börja - och samtidigt så tröttsamt att jag inte orkar formulera mej. Som tur är har företagsekonomen Emma Sandström redan skrivit så bra om det (SvD).

Björn och Morrica har också skrivit.

Dans gör oss glada!

on Tuesday, June 21, 2011
Idag har jag läst ett inlägg på Lukaspsykologen, som beskriver ur ett vetenskapligt perspektiv vad som händer i kroppen och sinnet när vi dansar. Mycket glädjande läsning! Läs här!

Barns yttrandefrihet och dans

on Monday, June 20, 2011
FN:s konvention om barns rättigheter anger i artikel 13 att:
1. Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.
2. Utövandet av denna rätt får underkastas vissa inskränkningar men endast sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga
(a) för att respektera andra personers rättigheter eller anseende; eller
(b) för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (ordre puplic) eller folkhälsan eller den allmänna sedligheten.

Det är väldigt intressant. Barn har alltså rätt att uttrycka sej hur de vill, men rätten får inskränkas på mer eller mindre godtyckliga grunder. Den allmänna sedligheten? Vad betyder det i Sverige? Vad betyder det i Iran?

Det är också intressant att yttrandefriheten får inskränkas för att respektera andra personers rättigheter eller anseende, men inte för barnets egna dito. Det måste väl ändå vara barnets vuxna omgivning som avgör eller hjälper barnet (när det blivit lite äldre) att avgöra vad som kan skada dess rättigheter och anseende.

För några år sedan var jag i en situation där jag kände mej nödgad att inskränka mina elevers yttrandefrihet (även om jag i ärlighetens namn inte tänkte på mitt handlande i de termerna). Vi skulle sätta upp en kabaret på temat sagor och myter och mina 16-åriga* elever hade tillsammans gjort en koreografi som gestaltade helvetet. Det var en sexuellt explicit dans som i korthet gick ut på att en man lockades till helvetet av en stor grupp kvinnliga djävlar som rörde sej på ett sätt som allmänt ses som sexigt i vår kultur. När mannen väl var infångad ångrade han naturligtvis sitt val, då det visade sej att tillvaron i helvetet inte var så som han hade hoppats. Det första jag diskuterade med mina elever var förstås könsroller, men bilden de målade upp i sin dans stämde alltför väl med de gamla myter de hade läst om för att jag skulle kunna övertyga dem om att ändra den. Däremot tvingade jag dem att ändra sitt rörelsespråk. Vi hjälptes åt att ta bort de delar av dansen där det såg ut som om de faktiskt hade sex med varandra och ersätta dem med minimalistisk koreografi, där de istället jobbade med poser och blickar. När dansen väl kom upp på scen anspelade den fortfarande på sexualitet, men på ett betydligt mer subtilt sätt.

Så vad var egentligen anledningen till att jag tvingade eleverna att ändra sin koreografi? Var det någon annans rättigheter eller anseende som var i fara? Ja, kanske mitt, eftersom det var jag som hade ansvar för föreställningen och skulle behöva stå till svars vid eventuell kritik, men det var inte min främsta bevekelsegrund. Var dansen ett hot mot den allmänna sedligheten? Det kanske kan verka så, men egentligen inte. Eleverna gjorde ingenting som vi inte redan kan se på MTV. Nej, i första hand handlade det om elevernas egna rättigheter och anseende. I Barnkonventionens 19:e artikel står:
1. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons vård.
Att låta eleverna gå upp på scen med en så sexuell dans hade mer eller mindre känts som att utsätta dem för ett övergrepp. Publiken bestod till största delen av vuxna och koreografin hade med största sannolikhet väckt sexuella känslor hos dem. Det var också det argument som mer än något annat talade till eleverna, att deras kompisars föräldrar kanske skulle sitta där och tända på dem när de dansade. Det hade de inte tänkt på innan.

Barn kan inte se alla konsekvenser av sitt handlande. Den delen av hjärnan är färdigutvecklad först i 25-årsåldern! Därför behöver vuxna hjälpa barnen att se möjliga konsekvenser och guida dem i deras beslut. Men till vilken gräns? Hur mycket kan vi begränsa barns och ungdomars yttrande- och övrig frihet med hänvisning till deras eget bästa? Gjorde jag rätt som inte lät mina elever gå upp på scen med sin skapelse så som den var? Det kändes så då och det känns fortfarande så nu, men hade jag egentligen rätt att göra som jag gjorde?

*Enligt FN:s definition är man barn tills man fyller 18 år.