Mästare vs lärare, del 3: Relationen till lärlingen/eleven

Det är intressant när någon man själv inte ser som sin lärare utser sej till just det. Relationen lärare-elev bygger på en överenskommelse, där både läraren och eleven ser läraren som lärare och eleven som elev. Detsamma gäller relationen mästare-lärling, fast kanske ännu mer där. Mästaren måste verkligen se sej själv som en kunnig eller vis person, för att ta på sej mästarrollen. Hen måste också se lärlingen som en mindre kunnig/vis person, för att möjliggöra relationen. Lärlingen måste ha samma inställning (fast tvärtom). Ifall lärlingen inte bryr sej om mästaren är hen ingen lärling. I att vara lärling ingår att gå med på att bli mästrad.

Relationen lärare-elev borde egentligen inte vara lika knivskarp. Läraren hjälper eleven att lära. När eleven knallar iväg åt sitt eget håll följer den bra läraren med. Ibland kan det kanske hända att läraren behöver hjälpa eleven att stanna kvar på den inslagna vägen ett tag. Läraren med sin erfarenhet kan se att belöningen, som kommer längre fram, gör det värt att övervinna hindren som ligger nära. Men läraren kan aldrig mästra eleven, eftersom elevens mål inte är att tillfredsställa läraren eller att bli som läraren.