Livskunskap

Var kom ämnet Livskunskap ifrån? Plötsligt* verkar varenda skola göra det obligatoriskt för alla elever. För fem år sen hade jag aldrig hört talas om det. Sen hörde jag om att det fanns som elevens val (grundskolan) eller individuella valet (gymnasiet). Och nu, som sagt, obligatoriskt överallt - åtminstone i grundskolans senare del.** Och jag är skeptisk. Inte för att jag tycker att det är fel att diskutera känslor och livsval med eleverna - jag gör det varje dag - men för att det är så oklart vad ämnet går ut på egentligen. "Man får bara sitta i ring och säga vad man är bra på. Vad är det för vits med det?" sa min själsliga lillasyster, som vid tiden för uttalandet just gått ut nian. Det kan naturligtvis finnas både en och flera vitsar med det, men problemet är att det var otydligt för eleverna. Och om inte läraren har lyckats klargöra det för eleverna - kan vi då vara säkra på att det inte var lika otydligt för läraren? Skulle det kunna vara så att hen har tittat på svt:s dokusåpa 9A och tagit efter det som visades från lektionerna i livskunskap där?*** Det är å andra sidan inte så konstigt. Hur ska läraren kunna veta vad ämnet ska innehålla, när det inte finns någon kursplan?

Jag har fått vatten på min skeptiska kvarn. I oktober skrev Lärarnas Nyheter om kritik som riktats mot SET-metoden, som används i livskunskapsundervisningen på många skolor. SET står för Social Emotionell Träning och verkar mer än något annat likna gruppterapi. Metoden är framtagen av en psykoterapeut och innehåller både samtalsövningar och fysiska övningar, till exempel massage. Jag har varken utbildning eller tillräcklig insikt i SET-metoden för att avgöra om den är hälsosam, när den bedrivs av en terapeut, men jag är mycket tveksam till om lärare i allmänhet har kompetensen att göra något bra av metoden. Jag har tillräcklig kunskap om kroppen för att ifrågasätta om de flesta lärare har nog med anatomiska kunskaper för att lära eleverna att massera varandra på ett säkert sätt. Och ännu mer riskabelt verkar det att vara inne och peta i elevernas hjärnor och själar.

Idag visade det sej att mina misstankar varit befogade. I p1-programmet Kaliber imorse vittnade högstadie- och gymnasieelever om hur de blivit ombedda att berätta för klassen om de blivit våldtagna eller om de har någon alkoholist i familjen. De berättade också om så kallade sänkningsmetoder som använts. Sänkningsmetoderna går ut på att man berättar för sina klasskamrater att man tycker illa om dem och på alla sätt visar sin illvilja, för att sedan diskutera det och "lösa konflikten". Eleverna verkade inte tycka att det hade varit särskilt givande eller utvecklande. Och lärarna? Kan de hantera de berättelser som kan komma fram? Kan de hantera de känslor som kan väckas? Mitt svar är: Med största sannolikhet inte. Det är inte det vi är utbildade för. Lärare är superkompetenta när det gäller undervisning. Det är det som är vår profession. Vi undervisar. Vi behandlar inte trauman.

Det argument som används för livskunskap på schemat är värdegrundsarbetet som påbjuds i läroplanerna från 1994 (som gäller till och med det här läsåret) och det är nästan lika upprörande som berättelserna om metoderna som används i undervisningen. Tror man att man kan plocka ut värdegrunden och förlägga den till ett särskilt ämne en timme i veckan har man missuppfattat poängerna med både värdegrund och läroplan. Värderingarna som anges i läroplanerna ska genomsyra hela skolans arbete. Men istället verkar skolorna dra allt mer åt att bedriva gruppterapi som kompensation för slentrianmässig undervisning i övriga skolämnen.

*Plötsligt verkar det åtminstone för mej, som inte jobbar i skolan.

**Fråga: Heter det officiellt högstadiet igen nu? I så fall måste jag lära mej säga det.

***Jag har aldrig varit i kontakt med läraren i fråga och har ingen som helst aning om hens mål, syften och metoder, men jag ser det som ett exempel på hur ämnet livskunskap hanteras.