Våld är normalt

Häromdagen publicerade GP en debattartikel av gymnasieläraren Marcus Svensson, som menar att våld utgör kärnan i pojkars identitetsskapande. Han har rätt naturligtvis och han är inte den förste att påpeka detta. För sju år sedan påpekade Stephan Mendel-Enk i Med uppenbar känsla för stil att alla män tjänar på ett fåtal mäns våldshandlingar. När det gäller de pojkar i skolåldern, som Marcus Svensson skriver om, är det dock ingen som tjänar på det - och i förlängningen gör ju inte vuxna män det heller. Våldet upprätthåller visserligen könsmaktsordningen, där män är privilegierade, men hur kul är det att ha privilegier för att folk är rädda för en?

Ändå måste man, för att anses vara en "riktig man" vara beredd att utöva åtminstone ett visst mått av våld. För att överleva som pojke måste man inrätta sej i våldskulturen och förhålla sej till den. Man kan inte bara strunta i vad andra tycker, även om vuxna ofta vill försöka intala barn det. Pojkar utsätter både flickor och varandra för våld. Ingen kommer undan.

Visst måste det väl vara de vuxnas ansvar att ändra på detta? Jag har ett enda förslag på vad man kan göra: Acceptera aldrig. Säg alltid ifrån.

Jag har tre regler i mitt klassrum: Var modig. Var stolt. Var schysst. Det är mina enda tre regler och de är inte förhandlingsbara. De förutsätter varandra. Är alla schyssta mot varandra är det lätt att vara både modig och stolt. Vågar man göra något man är rädd för (=mod) blir man stolt över sej själv. Känner man sej stolt vågar man utmana sina gränser. Är man stolt över sej själv är det lättare att vara schysst mot andra. Och - något som är viktigt att komma ihåg - ibland krävs det mod för att vara schysst. Därför är alla tre lika viktiga och får aldrig tummas på. Jag släpper inte igenom något som bryter mot någon av de tre reglerna. Aldrig.

Jag säger till ungdomar på stan också, om de är taskiga mot varandra. Min åsikt är att vuxna måste visa att de ser och att det inte är acceptabelt att utöva våld, även om det "bara är på skoj". Den vanligaste reaktionen är att den som bråkar blir generad och den som utsatts blir tacksam (och ibland också lite generad).

Inte så att jag vill skryta med mina superhjälteinsatser i stadsvimlet. Jag bara menar att det är viktigt att inte acceptera våld och se det som något normalt. Säg inte: "Pojkar är pojkar." De är så mycket mer än så.