Efter föreställning

Igår var jag på konsert. Det var en jag kände som spelade. Efteråt väntade jag ett tag på att få prata med honom. Det var jag inte ensam om! Det bildades nästan som en liten kö och han hann bara prata en liten kortis med varje person, försöka uttrycka sin uppskattning för att vi hade kommit och lyssnat och ta emot några uppskattande ord från oss, för att sedan skynda vidare till nästa person. Jag kände igen mej. Det är inte lätt att bete sej efter att man uppträtt. Man har varit spänd länge. Den här konserten var två timmar lång och anspänningen hos musikerna satte förmodligen in långt innan de började spela. När spänningen släpper har man kanske inte alltid lust att vara trevlig mot vänner, bekanta och obekanta. Jag vill helst bara gråta efter varenda föreställning. Storgråta. Samtidigt vill man förstås visa publiken att man uppskattar att de var där, särskilt de man känner. Man vill hinna prata med alla, men hinner i praktiken inte riktigt prata med någon. Därför sa jag till min bekant: "Jag åker hem, så hörs vi en annan dag istället." Han tyckte det var en bra idé.